hugelajto ♥

alltså förut så kändes det som om jag levde i en bubbla, jag visste inte vad verkligheten va. känns hemskt att säga det. men allt kändes så overkligt, som en dröm ungefär. jag kan inte förklara på något bättre sätt. men efter veckan när jag fick säga hur jag kände mig utan att folk dömde mig, utan att vara orolig att dom skulle tänka att jag va helt störd i huvet. min bubbla börjar att försvinna, jag börjar förstå verkligheten, jag hänger med i livet liksom!

det är så sjukt viktigt att säga vad man tycker och tänker både bra och dåliga saker. jag va en sån person som höll käften om exakt allt. jag sket i mina känslor, jag hjälpte alla andra så dom mådde bra för då mådde jag bra. men så ska det inte vara. klart man ska hjälpa till andra när dom behöver, men BARA om man vill det själv osv. jag levde på andras känslor förut. va dom glada, var jag glad osv. det är ju inte rätt och det ska ändras. om te.x den andra personen är ledsen och deprimerad varför ska jag vara det också? vad kan de hjälpa? absolut ingeting. det är då man ska rycka upp sig och kunna hjälpa personen som är ledsen.

ni har säkert hört allting förut, men har ni tagit åt er då? det skadar ingen att få höra det igen :)

den enda ni kan förändra är er själva, ingen annan! och det krävs mod att förändra er själva, jag vet hur svårt det är att ta tag i sig själv att verkligen börja ta hand om sig själv och tänka på sig själv. nu menar jag inte att ALLA har det exakt så här.

• jag håller inte på att skriva såhär för att predika osv. allt som jag skriver och kommer att skriva hjälpte/hjälper mig så otroligt mycket. därför vill jag dela med mig så ni kan få andra tankar.