hugelajto ♥

hjärnspöken hit, hjärnspöken dit. när ska det sluta? förmodligen aldrig om man inte tar tag i det. och alldeles nyss gjorde jag det, iaf en liten del, en början. och redan nu känns det lite bättre, kommer att kunna sova bra. livet är bra, har en familj som älskar mig. har tak över huvudet, underbara vänner och en underbar pojkvän. men allt det där betyder inte så mycket om man inte mår så bra själv. jag hatar att jag inte tog tag i känslorna när jag hade hjälpen. jag har fortfarande chans att ta tag i dom, men jag är för rädd. men rädd för vad? det kan jag inte svara på, inte ens till mig själv.